Ljus…

Sitter och lyssnar lite på låtar ur “Mamma Mia”.

Livet omkring mig börjar bli bättre, jag kan idag se ett ljus, jag har en tro på mig själv om att jag kan komma ut härifrån, förhoppningsvis ganska snart (dvs innan juni är över). Alla tycker att jag har så bråttom, men jag blir galen på det här stället snart, sen så är jag stressad över min relation, jag måste hem snart för att kunna se om vi kan bygga upp den på nytt. Har jobbigt nog fortfarande extravak och kommer att ha det minst en vecka till. Ge mig styrka!

Jag skriver på min självbiografi som jag hoppas kan komma att bli utgiven, ämnet är ju så att säga aktuellt. Har hittills skrivit 176 sidor, men jag hoppas på att slutet ska bli det jag vill. Kan inte skicka in manuset förrän jag nått det slutet.

Till hösten satsar jag på att börja studera om jag kommer in på något av programmen, jag tror min framtid ligger inom den akademiska världen, det är det som jag känner att jag är intresserad av, göra studier etc. Jag gillar att använda hjärnan och bli stimulerad.

Jag tror inte sträckan på vägen ut härifrån kommer gå lätt, har ju lätt att dippa… men jag försöker rikta kompassen rätt och bibehålla det.

/M

Jag är inte fullt lika glad som förra fredagen. Det känns som om resan hem är otroligt lång och med en rejäl uppförsbacke.

Sityer nu och lyssnar på Sara Vargas “spring för livet”. Jag längtar ut i friheten. Jag är så less på detta ständiga extravak, vet inte ens hur många veckor jag haft det nu, men det är otroligt påfrestande att ALLTID ha någon efter sig. Att inte få gå på toa eller duscha själv. Intrigritet och privatliv vad är det?

Ska snart sova.

Lram

Happy

Jag var hemma idag för första gången på 3.5 månader, om än med två personal – men det var likväl underbart, mysa med katterna, umgås med sambon. Ja1.5 timmar gick fort… I want more! Åh vad jag längtar tills nästa gång jag kommer hem.

Positiva tankar

Något har hänt de sista veckorna jag har haft med extra-vak och framförallt i helgen som var. Jag känner att jag vill börja leva, jag har ingen längtan efter att ta överdoser eller skada mig själv.

Jag börjar se någorlunda positivt på livet och att det kanske kan bli bra, förhoppningsvis med mannen jag älskar.

Har skrivit valideringsintyg för engelska B och sökt två magisterprogram till hösten.

Jag har mål, jag har planer, jag ska börja leva. Någonting som vore fantastiskt vore att jag fick komma hem några timmar denna påsk, fika, mysa med katterna (vad jag saknar dom) och prata med sambon. Kanske till och med gå ut och äta… det vore toppen – men det lär väl bli nej till det 😦 Men hoppas kan man ju alltid.

Glad Påsk på er!

 

Tankar

Tänkte försöka mig på att skriva några rader, var ju ett tag sen sist. Livet är fortfarande rörigt´men  men försöker kämpa på. Ska till helgen förhoppningsvis få besök av bror och familj. Sen ‘är det bestämt ett möte i slutet av februari och det känns bra,

Jag kämpar hela tiden  med att vilja leva och samtidigt inte. Ambivalensen är ett faktum. Försöker i alla fall ta emot vården och förhoppningsvis blir det tillslut en förändring.

Ångest

I kväll har jag haft hemsk kvävande ångest. Jag tvivlar på livet och mina möjligheter att bli frisk.

Vänner kommer vänner går

Det var länge sen jag skrev här, har inte vetat vad jag ska skriva. Mår inte alls bra och får inga permissioner så har tillbringat jul, nyår och nu trettondagshelgen på psyk – roligare kan man ju ha det!! Hur som helst lever jag men det är med sorg i hjärtat jag inser att vänner jag tidigare varit mycket nära vän med har försvunnit, en har i princip sagt sagt upp kontakten, så vänner är försvunna men jag har samtidigt fått några nya men det kan inte täcka över sorgen över de år man umgicks med varandra.

Ska försöka uppdatera lite oftare här om det finns intresse för det.

Julen nalkas…

Mycket har hänt, i onsdags fick jag veta att jag skulle bli förflyttad till en form av behandlingshem nästföljande dag. Ingen framförhållning direkt).  Så där är jag nu och det känns skrämmande och läskigt och jag vet inte vad som väntar i framtiden. Jag har börjat känt mig som ett hopplöst fall (och vården har än så länge inte kunnat ge dom resurser jag behöver), vi får väl se hur framtiden blir. Var i torsdags också upp i förvaltningsrätten och LPT:et har förlängts.

Jag lever, men det är tungt.

The life is a bitch then you get use to it

För några veckor sen, typ tre, (minns inte hur länge) brast det, jag har efter det tagit tre överdoser. Hållit på att försvinna från livet. Förstört livet för mannen jag lever med, för vem orkar?

När jag skriver detta känner jag ett sånt oerhört sug efter att ta tabletter, dom magiska tabletterna – eller inte. Min mobil är också borta/ stulen sen jag blev medvetslös på Hagsätra t-banestation i förra veckan. Att vara utan mobilen är som att vara naken och det känns hemskt att få ett nytt nummer, har typ haft mitt tidigare nummer sen jag var sjutton.

Är jag ett hopplöst fall? Börjar känna mig så och ingen vill remittera mig vidare till terapi för jag är för instabil.

Har skrivit det tidigare men skriver det nu igen, ett simpelt och enkelt ord men ack så sägande: orka?!

Jag skrev ett inlägg, men insåg att jag inte kunde låta det ligga offentligt. Men ja orka? Det är den stora frågan.